Kontrollbehov

Jag kan inte annat än skratta åt mig själv, men jag är min faders son och på min faders sida av släkten har man kontrollbehov, man skulle nog till och med kunna drista sig och säga att det ingår i vår genbas.

Detta behov har påverkat mitt liv lite mer påtagligt de senaste månaderna. En av de första saker som riktigt slog mig till marken när jag och min sambo blev gravida var att det från och med nu kommer vara omöjligt att ha kontroll. Min Liten som jag kommer att bry mig om mest i hela världen och som jag kommer älska av hela mitt hjärta kommer att göra saker som jag helt omöjligt kan kontrollera. För en person med kontrollbehov likt mig har därför den senaste tiden varit en intressant resa med många frågor och färre svar. Den enda räddningen i denna negativa spiral har varit graviditetens nio månader, utan den förberedelsetiden med möjlighet att grubbla och fundera hade jag varit som ett asplöv om sensommaren.

Men trots att tiden läkt vissa sår har den inte kunnat ta bort hela kontrollbehovet. Jag har dock insett att jag har goda förutsättningar tillsammans med min sambo (ta bort henne ur ekvationen och min utgångspunkt är helt under isen) att bli en bra far med en vilja att bli just far och förväntningar som är genomtänkta. Att jag inte kommer kunna kontrollera alltet längre får jag försöka inse och acceptera... För just kontroll är inte kompatibelt med mitt faderskap och det inser även jag.

Många säger dock att det blir lugnt så fort det första syskonet kommer, för då inser man vilken virrpanna man varit under det första barnets tid på jorden, men då blir min följdfråga: hur tusan skall det hjälpa mig nu?